Min lilla lucia

Förra året såg jag inget luciatåg, vilket var första gången på många år. Det kändes lite konstigt. I år gick jag i ett luciatåg, tillsammans med massa andra vuxna och våra små barn. Det kändes inte alls lustigt förutom min egna reaktion.

Jag är visst emotionell. Jag är dessutom sentimental. För under vandringen runt i Johannebergskyrkan kom tårar i mina ögon och jag hade svårt att sjunga med i luciasången. Inte visste jag att jag var så lättpåverkad och känslosam! Men där, hand i hand med Majken, var jag visst det. 

Majken var ju lycklig såklart som fick spana in sin idol rytmikledaren och samtidigt ha mig nära och sin pappa fotograferandes. Vilken dag.

Kommentera här: