Kanelbullens dag

En del firar inga dagar, andra firar alla. Jag är nog mer åt alla än ingahållet, även jag absolut inte firar alla bakverksdagar. Men kanelbullens dag, den uppmärksammar jag gärna. Enligt minnesbilder på Facebook har jag bakat åtminstone för tre och fem år sedan (skönt med bevis). Så även i år. Med sällskap av en liten fantasibakerska. Blev extra kul då. 



Oro och lycka

Att bli mamma är det bästa. Känslan när Majken kramar och pussar mig går bara att förstå genom att uppleva den. Tror jag. Det kanske är olika för andra. 

Det är också en oro att vara mamma. Oro när hon har feber. När hon gör sig illa eller skriker och jag inte vet vad som är fel. 

En frustration när vi inte lyckas. När sömn inte kommer fast den behövs. När maten slängs över hela golvet, henne själv och mig, fast hon är hungrig.

Men ändå det bästa. Det varmaste. Det finaste. Ett litet hjärta som är så stort, som visar ömhet för sina små kompisar med klappar och kramar. Som visar trygghet hos mig och kärlek till mig. 

Nya äventyr

Igår testade vi på rytmik. Vi drog med grannarna också så tre tjejer med tre mammor traskade uppför berget till kyrkan. Aldrig sett så fullt utrymme i en kyrklokal, säkert 40 barn med föräldrar som satt samlade för sång och rörelse. Men det var det värt. Majken stortrivdes och blev riktigt varm i kläderna efter en stund. Efter den pedagogiska stunden fanns det utrymme för matsäck, fika och lek. Riktigt bra organiserat så nu är onsdagarna framöver spikade.

Idag tog Majken på sig ryggsäcken och så åkte vi till Lerum och hängde med Sarah och Hugo. Mysig fika med min fd kollega. Kanske framtida kollega någon gång? Hoppas!