Visst har det gått långt när jag oroar mig över att en person som jag ringde igår inte svarade och inte heller svarar nu, ett dygn senare?
Ok om det varit en gammal och/eller sjuk person men nu är det en frisk 38-åring.
Jag får nog stanna upp och inse att bara för att man kan bli nådd hela tiden så vill man inte alltid det. Jag vet ju själv att jag ibland trycker bort samtal eller väljer att inte svara. Och ibland glömmer jag bort att ringa tillbaka till någon.
Inte är det då något att oroa sig för när det bara gått ett dygn? I det "alltid-kunna-bli-nådd"-samhälle vi lever i är det faktiskt skönt med lite isolering ibland, även om jag (för mig själv) är emot att sätta begränsningar och regler kring nåbarheten. Att sätta fasta regler kring mobilen för att må bra känns inte som ett behov för mig. Stäng av när jag vill och var kontaktbar när jag vill. Jag är ju faktiskt vuxen.