Oro och lycka

Att bli mamma är det bästa. Känslan när Majken kramar och pussar mig går bara att förstå genom att uppleva den. Tror jag. Det kanske är olika för andra. 

Det är också en oro att vara mamma. Oro när hon har feber. När hon gör sig illa eller skriker och jag inte vet vad som är fel. 

En frustration när vi inte lyckas. När sömn inte kommer fast den behövs. När maten slängs över hela golvet, henne själv och mig, fast hon är hungrig.

Men ändå det bästa. Det varmaste. Det finaste. Ett litet hjärta som är så stort, som visar ömhet för sina små kompisar med klappar och kramar. Som visar trygghet hos mig och kärlek till mig. 

Nya äventyr

Igår testade vi på rytmik. Vi drog med grannarna också så tre tjejer med tre mammor traskade uppför berget till kyrkan. Aldrig sett så fullt utrymme i en kyrklokal, säkert 40 barn med föräldrar som satt samlade för sång och rörelse. Men det var det värt. Majken stortrivdes och blev riktigt varm i kläderna efter en stund. Efter den pedagogiska stunden fanns det utrymme för matsäck, fika och lek. Riktigt bra organiserat så nu är onsdagarna framöver spikade.

Idag tog Majken på sig ryggsäcken och så åkte vi till Lerum och hängde med Sarah och Hugo. Mysig fika med min fd kollega. Kanske framtida kollega någon gång? Hoppas! 

Long time no see

Så, en veckas semester har avklarats och därmed har jag varit offline mer än vanligt. Men nu är vi åter i regn och rusk och jag inloggad.

Vid flera resor har Fredrik och jag skojat om folk som reser med hela sin familj, tre generation, och bor ihop och umgås dygnet runt under hela resan. Så plötsligt händer det. Vi ska åka på familjeresa. En vecka. I Antibes. Med pappa, syster och alla vi. Hur hände det?!

För ungefär ett år sedan hade jag amningshjärna. Då ringde min pappa och frågade om vi ville fira hans 70årsdag i Antibes. Hela familjen. Jag sa ja. 

Så nu blev det åka av, första veckan i september. Vi har bott jättefint, haft otroligt väder och ätit gott. Och hållt sams. Jag, Fredrik och Majken tog en tur till Monaco så lite egentid blev det. Vi åt också middag själva med Majkens bröder en kväll och tog små promenader och badturer själva. Mysigt. Men jag tror inte att det blir fler sådana här resor, i alla fall inte på tio år!