sannahallon.blogg.se

För det första är jag aldrig sjuk när jag jobbar, det är så jag säger i alla fall. Jag biter ihop, kämpar på och tar en tablett febernedsättande om det absolut behövs. Sedan ligger jag däckad under kväll och natt och tar nya tag nästa dag. Är det helg blir återhämtningen längre förhoppningsvis och jag blir helt återställd (kanske). Jag sätter stolthet i att bara ha sex sjukdagar på tolv års heltidsjobb. 

Är någon annan sjuk sätter jag inte alls samma ribba, jag anser att man självklart ska vara hemma om man är sjuk, har man feber är det givet med en feberfri dag på hemmaplan. Är vänner sjuka erbjuder jag mig gärna att komma med vad som kan behövas. Jag hör av mig, kollar läget, uppmuntrar och är medkännande. Är någon nära sjuk ser jag till att vad som behövs finns hemma. Halstabletter, värktabletter, mjuka näsdukar, drycker - kalla som varma - och gärna underhållning; böcker, tidningar. Jag hjälper till med dusch, bäddar rent under tiden sjuklingen får vila i soffan, klär av och på... Ja, helt enkelt allt som jag själv skulle önska (om jag någon fång vore sjuk).

Men så händer det faktiskt att jag, efter mycket om och men, känner mig lite sjuk. Som idag. Och vad händer då? 

Jo, jag sitter själv i soffan efter att ha kämpat för att få rent hår (jobbigt det kan vara att duscha!). Jag har släpat in vatten och halstabletter (som jag köpte själv häromdagen - hoppas de inte tar slut!) till soffan där jag får plågas med dålig tv. Inget nytt att läsa hemma. Näsdukarna är slut och snart är näsan helt söndersnuten av hårt (men ändå mjukt tror man) toapapper. 

Lärdom: sköt mig själv och skit i andra? Karma verkar ju inte funka särskilt bra!